Guds hus

Inledning
I Nya Testamentet finns det två brev från Paulus till Timoteus, och i hälsningen i båda breven ser vi hur Paulus kallar Timoteus för sitt andliga barn. Vi läser om tron hos både hans mor Eunice såväl som mormor Lois, men vi kan inte säga så mycket mer om bakgrunden till Timoteus tro än så. Paulus lär i vilket fall ha haft en stor betydelse för hans andliga utveckling, och även om vi bara kan spekulera om bakgrunden så vet vi desto mer utifrån den nytestamentliga samtiden.

Att jag tar upp det här som inledning beror på att jag tänkte dela några tankar om församlingen utifrån 1 Tim 3:15 idag. Det kan vara värdefullt att då utgå från ett brev till Timoteus, för vi förstår av texterna i Nya Testamentet att det är kanske Paulus viktigaste medarbetare. Förutom i de två breven som är skrivna direkt till Timoteus, så står han med som medavsändare i sex av de elva övriga breven från Paulus, och i till exempel Första Korintierbrevet ser vi att Paulus sänder just Timoteus för att korrigera församlingen som kommit snett i läran. Det ligger ju nära till hands att ett sådant sändebud är någon med stort förtroende, i det här fallet, både hos Paulus såväl som församlingen i Korint.

Tittar vi på de båda breven som Paulus skriver direkt till Timoteus, upptäcker vi att det första brevet är förhållandevis centrerat kring församlingen mer eller mindre som en enkel dogmatik, medan det andra brevet mer är uppmuntran av en medarbetare som verkar slutkörd och trött – kanske rent av disillusionerad ifråga om sin kallelse och tjänst.

Vi kan inte med någon större säkerhet säga exakt när det första brevet till Timoteus skrevs, men vi förstår av 1 Tim 1:3 att Paulus är i Makedonien. Genom att pussla med andra nytestamentliga texter framträder bilden av att det Apg 28 talar om som Paulus fänglsad i Rom inte var slutet. Med största säkerhet blev han fri och kunde verka ytterligare några år innan han på nytt blev fängslad och sedemera också avrättad. 1 Tim är författat under denna mellanperiod av frihet, medan 2 Tim skrevs när han blivit fängslad igen. I tid talar vi nu om några år under mitten av 60-talet. En vanlig gissning är mellan år 63-67.

Timoteus var vid det här tillfället i Efesus. Vi vet av Apg 19-20 att Paulus hade en nära relation till församlingen där. Nu hade det trängt in villoläror, och Timoteus sänds dit av Paulus för att försöka komma till rätta med problemen. Man kan säga att en nyckelvers i detta är 1 Tim 3:15, och det är också den som får bli vår utgångspunkt ikväll. Även om situationen i Efesus var en annan än vad vi står i idag, så tror jag att det finns en grundsanning i Paulus påstående som vi kan ta till oss och lära oss något av.

Men om jag dröjer skall du veta hur man bör förhålla sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. (1 Tim 3:15)

1. Församlingens identitet
Jag tänkte vi skulle börja med frågan om församlingens identitet, och för att spänna mot Paulus text så vill jag börja med begreppet ”Guds hus”. Det är en term som användes redan under Gamla Testamentets tid, och man gjorde det för att beskriva den plats där Gud rent konkret hade sin boning. Vi kan gå till slutet av 2 Mosebok när Mose inviger tabernaklet:

33Och han satte upp förgårdens omhängen runt omkring tabernaklet och altaret och hängde upp förhänget framför porten till förgården. Så fullbordade Mose arbetet. 34Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och Herrens härlighet uppfyllde tabernaklet. 35Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, eftersom molnskyn vilade över det och Herrens härlighet uppfyllde tabernaklet. (2 Mos 40:33-35)

I tid är vi ungefär ett år efter uttåget ur Egypten och nio månader efter att man kommit till Sinai. Att bygga tabernaklet är alltså i princip det första som händer när man blivit fri från slaveriet. Herrens härlighet är förbunden med detta mycket speciella tält som alltså kallas tabernaklet. Och går vi vidare kan vi slå upp 2 Krön 5:11-14 för att se vad som hände när Salomos tempel blev invigt – det tempel som kom att ersätta Tabernaklet från ökenvandringen.

11Och det hände att när prästerna gick ut ur helgedomen – ty alla präster som fanns där hade helgat sig, oavsett vilken avdelning de tillhörde – 12och när leviterna, samtliga sångare, Asaf, Heman och Jedutun med sina söner och bröder, stod klädda i vitt linne med cymbaler, psaltare och harpor öster om altaret och tillsammans med dem etthundratjugo präster som blåste i trumpeter, 13och trumpetblåsarna och sångarna på en gång och samstämmigt stämde upp Herrens lov och pris, och när man lät trumpeter, cymbaler och andra instrument ljuda och man började lova Herren, därför att han är god och därför att hans nåd varar i evighet – då blev huset, Herrens hus, uppfyllt av ett moln, 14så att prästerna för molnets skull inte kunde stå där och göra tjänst. Ty Herrens härlighet uppfyllde Guds hus. (2 Krön 5:11-14)

Man skulle kunna säga att det här är ett avsnitt som beskriver vad som är den djupaste delen av identiteten för det judiska folket. Abraham hade fått den kallelse som definierar förbundsfolket och ger dem inriktningen. Det som Gud sa till Abraham och lovade hans efterkommande kan sägas bekräftas av det som  nu händer vid tempelinvigningen. Inte så att det var något nytt som inträffade. Men det blir ändå en tydlig och påtaglig manifestation att Gud på ett synnerligen påtagligt sätt bor mitt bland sitt folk. Och han inte bara bor där. Han agerar också med och genom förbundsfolket.

När Guds härlighet sänkte sig över templet blir det ett otvetydigt bevis för att löftet till Abraham är sant. Och det gör också att vi förstår vilken katastrof det är när först Nebukadnessar, och senare romarna, jämnar templet med marken. Det är ett direkt angrepp på Förbundsfolket och i förlängningen också ett angrepp på Gud. Det kan vara värt att skissa på den här bakgrunden av den anledningen att Guds frälsningsplan kan sägas hänga på troheten i denna kallelse. Om vi inte ska komma snett när vi läser Nya Testamentet är det nödvändigt att ha viss kunskap om det judiska folkets kallelse.

Vi har nu läst om tempelinvigningen, och där framgår det tydligt att det är fråga om Guds hus. ”Herrens härlighet uppfyllde Guds hus”. Vi behöver ha i åtanke att templet faktiskt fortfarande stod kvar i Jerusalem när både Jesus och Paulus levde och verkade. Ibland glömmer vi det, och även om vi noterar att det står om templet i evangelierna och Apostlagärningarna, så är det något som vi kanske inte fäster någon uppmärksamhet vid. Men det finns där och det är på sätt och vis centrum för väldigt mycket av budskapet, även om Jesus kan sägas ha genomfört någon slags motivförskjutning ifråga om synen på templet.

Bilden av Guds boning står alltså kvar. Men något har alltså hänt i förhållande till den traditionella judiska förståelsen. Vi går till Efesierbrevets andra kapitel och ser på några verser för att ytterligare försöka finna förståelse.

11Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som utförs på kroppen med människohand. 12Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. 13Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod. 14/15Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren. Detta skedde när han i sitt kött tog bort fiendskapen, lagen med dess bud och stadgar, för att av de båda i sig skapa en enda ny människa och så skapa frid. 16Så skulle han i en enda kropp försona de båda med Gud genom korset, sedan han där hade dödat fiendskapen. (Ef 2:11-16)

Det första som hänt genom Jesus är att löftet inte bara längre gäller judarna. Det får absolut inte tas som att Abrahams kallelse sätts om intet och judarna går ur sin kallelse. Läs Romarbrevet så ser du att vår frälsning helt och hållet hänger på Guds trohet till det judiska folket. Men vad som är nytt är att Gud genom Jesus vidgat perspektivet. Frälsningen har kommit genom judarna, men den är nu också vidgad till att gälla även hedningarna.

Och det här skriver nu Paulus till den församling som han sänt Timoteus till för att korrigera just problemet med villoläror. Om Kolosserbrevet skrevs först så handlar det om kristologin, alltså läran om Jesus och den troendes position i förhållande till Gud. Därefter skrevs Efesierbrevet som använder samma slags terminologi. Vi hittar samma tankegods och formuleringar, men nu talar Paulus om församlingen. Han talar om de troendes position i förhållande till varann. Men allt har sin grund i dessa första ord om att frälsningen också gäller hedningarna. Vi läser vidare:

17Han har kommit och predikat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. 18Ty genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. 19Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj. (Ef 2:17-19)

Det första är att Jesus vidgar löftet till att gälla också hedningarna. Det andra är att vi nu tillsammans med judarna är en enhet. Vi är en familj. Församlingen utgör en odiskutabel enhet där det inte spelar någon roll vad vi har för bakgrund eller ursprung. Jude eller grek spelar ingen roll. Det är just detta som Noa profeterar om när han säger att Jafet ska bo i Sems tält. Betydelsen av detta är att vi genom en och samme Ande har fått tillträde till Guds omedelbara närhet. Något som fråntogs människan i syndafallet. Men det är alltså inte bara det abrahamitiska folket, judarna, som har denna gemenskap med Gud. Genom Kristus får vi alla del av löftet om frälsning. Vi fortsätter med den tredje delen som handlar om byggnadens grund:

20Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. 21Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. (Ef 2:20-21)

Hörnstenen är Jesus. Denna hörnsten ska ses utifrån byggnadskonsten på den tiden. Då la man först en hörnsten varifrån man tog ut riktningen för hela det efterföljande bygget. När vi nu här också läser om apostlar och profeter så ska det skiljas från de tjänstegåvor som Paulus räknar upp lite längre fram i Efesierbrevet. Här handlar apostlar och profeter om de som fanns kring Jesus, men även i Gammaltestamentlig tid. De som bar fram vittnesbördet om frälsningen i Jesus.

Utifrån detta blir det, med Bibeln som grund, omöjlighet att omtolka Nya Testamentets budskap, eftersom kriteriet vid kanoniseringen var att varje skrift i Nya Testamentet skulle ha apostolicitet – dvs komma från en apostel eller hans förkunnelse. När Paulus talar om att församlingen är uppbyggd på apostlarnas och profeternas grund med Jesus som hörnsten, så handlar det helt enkelt om att bekräfta Skrifternas budskap. Därför fortsätter Paulus:

22I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden. (Ef 2:22)

Slutligen ser vi som den fjärde anmärkningen, och direkt anknutet till vårt studium idag, hur det nya motivet nu är att det inte längre är ett tempel i Jerusalem som är platsen för Guds fysiska närvaro på jorden. Genom den frälsning Jesus kommit med, blir vi alla uppfyllda av den helige Ande. Det är han som enligt Jesus överbevisar om synd, rättfärdighet och dom. Och nu säger Paulus att vi av Jesus, genom Anden, blir uppbyggda till Guds boning.

Därför kan man också säga att betydelsen av den ”Herrens härlighet” som vi förknippar med tabernaklet och de bibelord vi läste i början, nu motsvaras av den helige Ande som utgjutits över församlingen på Pingstdagen. I Ef 2:21 skriver Paulus att vi växer upp till ett heligt tempel i Herren, och i den 22:a versen talar han om att vi är en Guds boning genom Anden. Du känner också igen de orden i 1 Kor 3:16 där Paulus skriver om samma sak men med lite andra ord, att vi är ett Guds tempel därför att Guds Ande bor i oss.

Teologiskt kan vi därför aldrig tala om församlingen som Timrå Pingst, Östrands baptistförsamling eller så… Då vi använder termen församling kan vi egentligen bara göra det med syfte på summan av alla kristna på en ort. Således är det tydligt i Nya Testamentet att Paulus talar om en församling på varje ort, och att när till exempel Titus uppmanas att insätta äldste i varje församling, så har det också ett ansvar för hela orten. Inte för någon del eller gruppering som kallar sig för pingstvänner eller baptister. Francis Frangepaine talar till exempel om att det finns bara en församling på varje ort, men den samlas i olika kyrkor. Och det kan ju vara ett sätt att beskriva det på.

Apropå baptister, så skriver just den gamle baptisten Sven Nilsson från Örebro i sin biografi, att vi begår en synd mot Gud om vi säger att vi är det ena eller andra. För i Gud är vi alla ett. På samma sätt det egentligen också mot Guds vilja att tala om att kristna på en ort tillhör den ena eller andra församlingen. Vi är i honom sammanfogade till en kropp. Det här blir väl inte minst allvarligt när vi betänker vad Paulus skriver: att Gud genom Anden faktiskt är fysiskt närvarande i våra liv, att vi är hans tempel.

För att avsluta den här punkten vill jag påpeka att det är lätt att tappa den här andliga dimensionen ibland då man tänker på församlingen. Inte minst i Sverige har det allt för ofta tenderat att bli mer förening än församling. Jag menar inte att det är fel med församlingsmöten etc – det kan finnas en styrka i dessa demokratiska yttringar – men det är viktigt att inte tappa fokus från vad Bibeln har för beskrivning av församlingen – om vi vill ha en biblisk församlingssyn vill säga. Och det tror jag att vi alla vill.

SAMMANFATTNING (Del 1)
I den första delen har jag velat lyfta fram några grundläggande saker i synen på församlingens identitet. Jag har velat peka på enheten både mellan judar och kristna såväl som kristna emellan. Jag har även försökt lyfta fram att Jesus är vårt riktmärke och även att Guds närvaro i världen är genom församlingen. Att den Herrens härlighet som uppfyllde templet från Apostlagärningarna och fram till vår tid är den helige Andes närvaro i församlingen. Allt det här kan sägas inrymmas i begreppet ”Guds hus” som Paulus använder i sitt brev till Timoteus. Det är alltså begreppet Guds hus/boning som kan sägas identifierar församlingen.

2. Församlingens uppdrag
Jag har utifrån begreppet ”Guds hus” försökt lägga ut tanken på församlingens identitet som en enhet som förkroppsligar Guds närvaro i världen. Det andra vi ska titta på ikväll är vad församlingens uppdrag är och vi återgår till 1 Tim 3:15.

Men om jag dröjer skall du veta hur man bör förhålla sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. (1 Tim 3:15)

Problemet i Efesus, där alltså Timoteus befann sig, var att man höll på att komma från det uppdrag församlingen har. Villolärare hotade att ta över och förleda församlingen. Därför uppmanar Paulus Timoteus att ta tag i de här sakerna och vägleda församlingen så att de inte ska falla offer. Och vill man se det här ur ett positivt perspektiv, kanske det inte bara är fråga om att fokusera på villolärarna, utan kanske att i än högre utsträckning se hur församlingen ska komma i kontakt med sanningen igen. Det är det vi ska se bakom uttrycket Paulus använder – att församlingen är ”sanningens pelare och grundval”.

a) Vad är sanning?
Om vi börjar med en liten ordförståelse och tittar på ordet sanning, så betyder det grekiska uttrycket ”den verklighet som ligger till grund för uppenbarelsen”. De grekiska filosoferna använde detta begrepp för att beskriva verkligheten bortom en skenverklighet. Det kanske låter lite flummigt, men för att förstå det kan vi hämta ett tydliggörande exempel från sagans värld:

I H.C. Andersens saga om kejsarens nya kläder gick kejsaren runt med osynliga kläder i tron att tyget var verkligt. Det som var sanningen i det fallet var ju att han blivit lurad. Kläderna fanns inte eftersom tyget var påhittat. Definitionen jag nämnde blir alltså tydlig: sanning är den verklighet som ligger till grund för själva uppenbarelsen. I det fallet: Sanningen var att det inte fanns något tyg – alltså var kejsaren naken även om han inte förstod det själv.

Precis som att kejsaren gick runt med en felaktig tro om vad som var verkligt, ser vi att det förhållande som råder sedan syndafallet på samma sätt har byggts upp på en lögn. Satan vill få oss att tro att det går att leva ett liv utan Gud. Grundproblemet är att vi genom syndafallets natur kommit att tro att vi klarar av att vara gud själva. Vi räknar bort Gud med olika förklaringar, och det där kanske är som tydligast med det lilla barnets ”kan själv”. Vi vill klara oss själva och försöker hålla Guds vilja utaför vår egen vilja.

Bläddrar vi fram till Johannesevangeliet, ser vi att en huvudorsak till att Jesus kom, var för att visa oss på just sanningen. Han kom för att ge en korrekt bild över förhållandet mellan Gud och människa där Gud är Gud och människan är människa. Därför är inte Jesus bara vägen och livet – han är också sanningen.

Genom tron införlivas vi i detta på så sätt att Kristus börjar leva i oss. ”Jag är korsfäst med Kristus”, säger Paulus i Gal 2:19, och fortsätter med att tala om att nu är det Kristus som lever i mig. På det viset får vi del av det rätta förhållandet till Gud. I 2 Kor 5:17 säger han att ”om någon är i Kristus är han en ny skapelse”. Fortsätter vi till Ef 4:24 talar Paulus om att vi i Jesus har blivit en ny skapelse med ”den rättfärdighet och helighet som hör sanningen till.” (NT81)

Men vi vet också att Gud har behag till sanningen. Ps 89:15 säger ”rättfärdighet och rätt är din trons fäste, nåd och sanning står inför ditt ansikte.” Åter påminns vi om att sanningen har med vår relation till Gud att göra. Och vi vet att syndafallet skadade människans gudsrelation. Djävulen har allt sedan dess verkat för att människan och Gud ska leva åtskilda. Gud har i Jesus överbryggat klyftan mellan sig och oss människor, men det är ändå ytterst bara vi själva som avgör om det är Gud eller Djävulen som ska avgå med seger i våra liv.

Men, och det är avgörande i det här sammanhanget, församlingen är, som jag sa förut, platsen för Guds närvaro på jorden. Det är i oss som utgör själva  församlingen som Gud bor. Genom den helige Andes gåvor i våra liv blir vi kanalen som Gud använder för att nå ut i världen med sin närvaro. Och därför blir det också naturligt för Paulus att skriva att församlingen är sanningens pelare och grundval. I den här världen är det församlingen som mänsklighetens enda hopp. Det är genom församlingen Gud har valt att verka och manifestera sin makt.

Jesus utmanar oss i Bergspredikan när han förklarar att den troendes uppgift är att vara ett salt och ljus i världen (Matt 5:13-16). Där blir det tydligt just hur vi som Guds barn är en motpol till världen – inte en spegelbild av som det tyvärr kommit att bli i allt för stor utsträckning idag. Nej, säger Jesus. Ni är ett ljus i mörkret så att människorna hittar rätt. Ni är ett salt i förruttnelsen så att människorna inte förgås. Ni är mitt folk. Ni är sanningens folk.

Ja, det finns många bibelord vi skulle kunna använda för detta. Återvänder vi till Efesierbrevet som jag rört vid mycket idag, ser vi till exempel hur Paulus i Ef 3:10 talar om att Guds vishet i sin mångfald görs känd för härskarna och makterna i den himmelska världen genom församlingen. Det är församlingen som anförtrotts evangeliet för att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Det är också församlingen som har sänts ut av Jesus enligt Matt 10 till att bota sjuka, driva ut de onda andarna ur människor och till och med väcka upp döda.

b) Uppmuntran på vägen
Församlingen har ett unikt uppdrag. Församlingen är sanningens pelare och grundval enligt Paulus, och frågan är vem som skulle vara världens hopp om inte församlingen fullgjorde sitt uppdrag. Vi ska alltså inte ringakta den betydelse som församlingen trots allt har i världen. Och med den tanken så kanske det inte heller är så svårt att förstå varför vi generellt sett har så många problem som församling.

När Mose står i slutet av sitt liv och uppdrag, talar han till hela folket. Han talar med Kristus i centrum. I 5 Mos 32 återkommer han gång på gång till Klippan och hur helt avgörande den relationen är för utgången. Och denna Klippa, Jesus Kristus, är nyckeln bakom orden att en enda kunde jaga tusen framför sig, och två driva tiotusen på flykten. Så jämför Mose med sina fiender som inte kände Kristus och därför också saknade den kraft som församlingen ägde.

Jag tänker många gånger på min egen ofullkomlighet. Jag tänker på alla de fel jag gjort både som kristen och som pastor. Och jag ser tillkortakommanden och misstag som vi tillsammans utverkar. Men likväl backar inte Herren. Jag vet ju att det skulle bli så mycket bättre om han gjorde detta utan vår inblandning.

Men han gör inte det. Han gör inte det och jag förstår att det ligger något obeskrivligt i detta med församlingen. Bara det att vi som församling framställs som Kristi brud… Och med bilderna av att Paulus talar om församlingen som Guds hus och sanningens pelare och grundval… Hur Gud själv väljer oss som platsen för sitt hem på jorden, och hur vi på den basen fått uppdraget att representera honom, Den Evige, i den här världen som är på väg mot sin undergång. Jag bävar och jag fascineras.

Jag vet att det är lösryckt att tala om detta med att en slår tusen och två drev tiotusen på flykt… Men det är ändå en av bilderna jag ofta påminns om när jag tänker på styrkan bakom församlingens enhet. Med Kristus kan jag som enskild lärjunge och individ göra mycket. Men tänk om jag får göra det tillsammans med dig. Tänk vilken gudomlig kraft som frigörs när vi tillsammans står enade i uppdraget att vinna Timrå för Jesus.

Det är ingen hemlighet att vår församlings ekonomi minst sagt är skral. Resultatet till sista april är ingen munter läsning, och vi har anledning att tala om det på församlingsmötet nästa helg. Sen kan vi alltid sitta och tycka att vi är för få som delar på uppgifterna och att det saknar medlemmar med olika typer av gåvor. Och visst… Det är så det ser ut. Vi ska inte stoppa huvudet i sanden och förneka den delen av verkligheten. Då skulle vi bli som kejsaren som inte förstod vad sanningen verkligen hade att säga.

MEN, och det är huvudpoängen här idag… Vi har något som skiljer oss från alla andra föreningar och företag här i samhället. Och det är det vi måste få tag på. Till församlingen i Kolosse skriver Paulus om en rikedom på härlighet som vi hedningar har: Kristus bor i oss! När vi får tag på denna sanning, att vi är Guds hus/boning, och när vi börjar leva och verka i den kallelsen – då finns det inga hinder som är stora nog att fälla oss. Vi har dålig ekonomi och det är givetvis något vi ska arbeta för att förändra. Men so what… Fördelen är att vi nu blir att mer beroende av att förlita oss på Herren för att vi ska överleva.

När vi överlåter oss till Herren och skalar bort alla lager av egenvilja och mänskliga traditioner, då kommer också Herrens härlighet att sänka sig över oss.

 


Daniel Ernvik
2012-05-06

Annonser