Hesekiel 11

Detta är ett textutläggande bibelstudium som går igenom texten vers för vers. På slutet kommer en liten kort reflektion om hur texten relaterar till oss idag.

Bakgrund till Hesekiels bok
Att namn spelar en väldigt stor roll i den bibliska kulturen råder det ingen tvekan om. Därför kan det vara värt att som någon slags fondvägg se hur Gud ger sin tjänare och profet namnet Hesekiel. Vi ser i Hes 1:3 att han var präst och att Guds hand var över honom. Många starka händelser förknippas med Hesekiel, och vi ser t.ex. hur han vid flera tillfällen blir förflyttad på ett övernaturligt sätt mellan olika platser genom Guds Ande. Namnet Hesekiel betyder ”Gud styrker” och det kan man lätt förknippa både med personen Hesekiel såväl som det judiska folket och den tid då detta utspelades.

Vi kan med ganska stor säkerhet säga att Hesekiel var med vid deportationen till Babylon år 597 f.Kr. och att den tid som boken rör vid är på 500-talet. Innehållet är komplicerat och går knappast att enkelt skissa upp. Som profet pekar Hesekiel ändå ut vägen genom att tala direkt från Gud till folket, och detta sker både genom syner, profetiska handlingar och direkt undervisning. I grova drag handlar det om Israels kallelse, fall och frälsning – alltså samma linje som Paulus använder i Rom 9-11.

Det finns givetvis också en dualism i det som sker. Vi har att förstå texterna i två olika nivåer. Dels utifrån det som konkret händer och det som berör det judiska folket, men också i ett vidare perspektiv i förhållande till hela mänskligheten och vår frälsning.

11:1 Den östra porten
Redan i åttonde kapitlet börjar en slags syn och övernaturligt skeende som fortgår en bit framåt. År 591 f.Kr. satt Hesekiel med de äldste i Juda när Herrens hand kom över honom (Hes 8:1). I syner fördes profeten till Jerusalem där Gud talar till sin tjänare och genom sin tjänare till människor. Sammanfattat kan man säga att detta handlar om Guds dom över avguderiet, men också en tydlig framställning om den kommande frälsningen. Både för judarna men också för heningarna, det vill säga oss ickejudar.

När vi kommer in i det elfte kapitlet har profeten blivit förd till den östra porten. Han har sett Guds härlighet i templet och förs nu till den östra porten. Den vätter mot Kidrondalen och på andra sidan reser sig Oljeberget. Där finns Sköna porten där vi bland annat läser om hur den lame mannen blev helad i Apg 3.

Vid den östra porten samlades stadens styresmän för att avgöra viktiga frågor. Det var något av ett statshus såväl som en domstol. Nu fanns där tjugofem män samlade vid porten, och två av dem nämns till och med vid namn. Jaasanja är med stor säkerhet bror till den falske profeten Hananja som vi läser om i Jer 28. Varför just Jaasanja nämns kan vara svårt att säga, men det har med stor säkerhet att göra med att han påtagligt förknippades just med ogudaktigheten och orättfärdigheten.

11:2-3 Dessa män…
Problemet är att skaran av ledare som Hesekiel möter inte är villiga att lyssna till Guds ord och vägledning. Tidigare profeter hade talat om babylonernas invasion på grund av judarnas synd och ohörsamhet, men ledarskapet hade avrättat profeterna som i deras ögon frambar ett obekvämt budskap. Istället försöker man bygga sig en falsk värld genom husen som omnämns – något som skulle signalera att det rådde fred i landet. I krigstider ägnades tiden åt att formera trupperna, men i fredstider kunde man bygga på sina städer.

11:4-5 Guds dom över orättfärdigheten
Gud avslöjar här deras falska planer. Han genomskådar deras skenmanöver och låter profeten klä av dem alla de skal av masker som lögnerna utgjorde. Deras falska optimism blir ett viktigt skäl till att Gud sänder sin tjänare. Vi förstår ju av den åttonde versen att ledarskapet egentligen var rädda för babylonernas invasion, men istället för att söka Gud och ödmjuka sig inför honom stoppade man huvudet i sanden genom att börja bli upptagna med sina egna projekt.

11:6-12 Människorna kommer att inse vem Gud är
Sedan kommer ett avsnitt som blir något av pudelns kärna. Underförstått talar Hesekiel om för ledarna att de enda som kunnat rädda Jerusalems invånare från att falla i babylonernas händer är profeterna. Men vi förstår av texten att man istället för att lyssna till dem hade avrättat dem. Här vänder Gud på bilden om köttet i grytan. Ledarna menar att de är säkra som köttet i grytan, men Gud vänder på tanken och säger att det är de dödade profeterna som är köttet i grytan och att ledarskapets självsäkerhet också har blivit orsaken till deras fall.

11:13-15 Pelatjas död
Ibland kan vi ha svårt att förstå skeenden i framför allt Gamla Testamentet. Att Pelatja dör kan tyckas grymt och ge problem i sökandet efter den kärleksfulle Gud som vi alla vill möta. Nu blir Pelatjas död en tydlig bekräftelse på profetians äkthet, och även ett klart förebud om framtiden: Orättfärdigheten bär ingen annan frukt än död då man förhärdar sitt hjärta och inte vill omvända sig.

Här vädjar nu profeten i sin nöd till Gud om nåd för folket (inte för sig själv).

Guds tvåfaldiga svar:

1. Hela folket kommer inte att gå förlorade. Precis som Paulus som talar om en rest i Israel (Rom 11:5), och som Elia får höra av Gud på Horeb (1 Kung 19:18), så finns det i denna profetiska utsaga en tydlig förklaring att det finns en rest som blir räddad. Här läser vi om bröderna, men det står egentligen ”de blodsförbundna” i grundtexten. Något som vi givetvis förstår har en profetisk innebörd med hänsyftning på Jesus Kristus.

2. Den andra delen av Guds tvåfaldiga svar visar behovet av Jerusalems omvändelse. Ledarna trodde att de som levde i exil var långt från Gud eftersom templet med Guds närvaro stod i Jerusalem. De tänkte geografiskt och inte andligt. De feltolkade löftet om landet.

11:16 Guds närvaro
Den sextonde versen andas av Guds närvaro. Om vv 6-12 är lite av kärnan med att människorna kommer att inse vem Gud är, så kan man säga att den sextonde versen bär upp hela tankegången. Här ser vi nu hur Gud talar om sin närvaro. Summerar vi kapitlets övergripande drag kan det göras så här:

Vv 1-12 Betonar domen över folket i Jerusalem som är ohörsamma.
Vv 13-15 Talar om frälsningen för de som lever i den babylonska exilen.
Vv 16-21 Bevis för trofasthet är återvändandet från exilen.

Om vi utifrån den övergripande tanken återvänder till frågan om Guds närvaro så ser vi det i hans löfte om välsignelse. Dels för vad han redan gjort för dem som befinner sig i exil, men kanske inte minst för vad han kommer att göra för dem (vv 17-21).

Minns att ledarna i Jerusalem ansåg att exlien var ett straff för de som blev deporterade till Babylon. Men Gud menar att det inte alls är ett straff. Om ledarna i Jerusalem hävdar att de inte hade det heliga templet och därigenom gått miste om Guds närvaro, så missar de att Gud ändå var helig för dem i främmande land. Poängen är nämligen att

Gud var tillgänglig för förbundsfolket oavsett var de befann sig. Och detta även om löftet om landet kvarstod.

11:17 Hoppet om frälsning
Gud pekar på att frälsningen ligger i framtiden. Därför är hoppet viktigt. Han ger ett löfte om den kommande upprättelsen i det utlovade landet. Detta är något vi måste se partiellt – dels judarnas återvändande efter exilen, men också apokalyptiskt när judarna återvänder som förberedelse inför det kommande tusenårsriket. Något vi såg förverkligat år 1948 och som Hesekiel får vittna om i kapitel 36-37.

11:18-21 Upprättelsen
Återvändandet till landet är mycket tydligt kopplat till den andliga upprättelse. Och direkt kopplat till det är den helige Ande. När Guds Ande kommer över folket på det specifika sätt Gud lovat föder det rättfärdiga gärningar och en direkt gemenskap med Gud. Du känner också den kanske mer använda texten i Jeremia 31 som talar om bytet av stenhjärta mot ett hjärta av kött. Både där och här i Hes 11 finns det en tydlig koppling till den helige Ande.

Här ser vi också att Gud tydligt säger att de i Jerusalem blir dömda i sin synd. Hår får man inte lägga in någon ersättningsteologi som kollektivt överför det ordet till judarna, utan det handlar om de ohörsamma som inte vill lyssna till Gud och omvända sig. Beviset för att löftet fortfarande gäller det judiska folket är talet om den rest som vi berörde i samband med vv 13-15.

11:22-25 Herrens återkomst
Slutligen ser vi resultatet av av hela detta budskap. Här finns det en stark symbolik och även detta måste läsas utifrån en dualistisk tolkning. Konkret talar Hesekiel om för oss att Guds härlighet lämnar staden för att sänka sig över Oljeberget. Det blir direkt ett tecken på Guds dom över Jerusalem och de ogudaktiga människorna. Staden blir åtskild från Guds härlighet till dess att den återkommer till Oljeberget.

Här finns det en allusion till Jesus som går ut från staden för att gå upp till Oljeberget och sin himmelsfärd. Dit kommer han också en dag att återkomma för att då vandra in genom Sköna porten – den östra port där vi började i första versen.

Avslutning
Så långt texten i sig. Jag har försökt att lägga en betoning på att se det elfte kapitlet direkt utifrån den specifika händelse som Hesekiel var med om, men jag har även något litet berört utlöpor som påtagligt berör oss som hedningar och ickejudar. Det finns några saker som jag dock helt kort vill återkoppla till.

1. Falska profeter
Ledordet här är givetvis att lyssna till vad Guds Ande har att säga. Inte minst att låta de sanna profeterna få komma till tals. Vi känner till från Jeremia att det fanns en skara falska profeter som gick runt och sa att allt stod rätt till och att det inte fanns någon anledning till oro. Inte minst Hananja i Jer 28 som jag redan nämnt är också en falsk profet som med sken av Guds namn profeterar ett enkelhetens lov. När Gud manat Jeremia att bära ett ok över nacken, så kom Hananja och bröt det oket vilket resulterade i än större olycka för Israel.

Vi lever i en tid som på samma sätt har många ”profeter” som förkunnar något av ett enkelhetens lov. Inte minst den västerländska kyrkan är präglad av materialistiska tankar som snarare går ut på att förverkliga sina egna drömmar och bli en bättre människa i egen kraft, snarare än att lyssna in vad Gud har att säga församlingen. Det ligger nära att tänka på Paulus tal om de sista dagarna då människor visar upp ett sken av Gudsfruktan men i grunden förnekar man dess kraft.

Falska profeter har alltid funnits, och de kommer alltid att finnas. Därför är det viktigt att församlingen alltid lever i en andlig klarsyn och inte minst låter gåvan att skilja mellan andar vara aktiv och verksam. Det är inte alltid det som låter bra och bekvämt kommer från Gud. Ibland kan det vara så, men ju närmare Jesu andra ankomst vi kommer desto viktigare är det att vara vaksam. Vi minns Jesu liknelse om de tio jungfrurna som verkligen behövde vaka inför Brudgummens ankomst.

2. Den lilla resten
Många gånger blir vi fixerade vid storlek och antal. Eller omvänt bedrövade när det kan synas gå emot oss. Vår ambition måste givetvis vara att se så många människor frälsta som möjligt, men samtidigt behöver vi vara realistiska och inte minst se på det utifrån ett kvalitativt perspektiv. Det där kan låta lite dumt uttryckt, men vad jag menar är att det inte i första hand ska fixeras vid uppgifter i matrikeln. Församlingens storlek säger ju egentligen inget om dess hälsa. Församlingens verksamhet säger inte heller något om relationen till Gud.

Tvärtom är det ju så att om vi närmar oss Gud blir ofta prövningarna större och striden hårdare. Och när man då ser sig omkring och upptäcker att det inte är så många så är det viktigt att förstå att det inte är avgörande för Gud om det är många. Vad som är avgörande är hjärtat på den grupp som står där. Precis vad Elia fick höra på Horeb.

När jag talar om kvalitet i församlingen så är det utifrån det perspektivet. Om vi då utgår från att det också här finns en möjlighet att använda Sakrajas ord till Serubbabel som byggde det andra templet i Jerusalem, så sa Herren till folket att den ringa begynnelsens dag inte skulle föraktas (Sak 4:10).

Om vi tittar oss omkring i Sverige i dag så kan vi konstatera att det inte är lätt att vara kristen. På alla sätt motarbetas församlingen av medierna, kulturpersonligheter och diverse grupperingar som omedvetet får tjäna som ondskans hantlangare. Då får vi påminna oss om att det också i vårt land finns en rest som inte böjt knä för Satan. Det finns en rest i vårt land som böjt knä för den levande Guden, och det är den resten som Gud också bygger utifrån.

3. Guds närvaro
I direkt anslutning till den lilla resten har vi också Guds löfte om närvaro. Han har bevisat detta genom att till denna dag inte ha övergett det judiska förbundsfolket, och du som hört mig förut vet att jag brukar hänvisa till inklusiot i Matteus evangelium. Det börjar med Jesu namn, Immanuel, och slutar med hans egna ord om närvaro. I den närvaron bärs evangeliet.

4. Hoppet om frälsning
Paulus är hoppets teolog. När vi läser hans brev ser vi att han gång på gång återkommer till talet om hoppet. Och nyckelordet är givetvis i Rom 8 som talar om att vi är frälsta i hoppet.

Församlingen får inte tappa detta perspektiv. Det var starkt i urkyrkan men det har mattats av i den materialistiska församlingen av idag. Pilgrimstanken är något som vi behöver återerövra om vi ska lyckas. Vi behöver få en djupare förståelse för att det ytterst inte handlar om att förverkliga sitt liv här och nu, utan att vårt hemland är himlen och att det är dit vi är på väg.

5. Jesu andra ankomst
Slutligen vill jag bara röra vid Jesu återkomst. Något som också är relaterat till den föregående punkten om hoppet. Även här har församlingen tappat fokus. Kanske ett resultat av att vi lyssnat för mycket till de falska profeterna och blivit fast i den västerländska materialismen. Vi bygger våra kungariken här och nu istället för att lyfta blicken och skåda framåt.

Här finns givetvis också en osund förkunnelse om Jesu andra ankomst som skrämt människor. Samtidigt som själafienden också vet att attackera vårt tankeliv med detta om Jesu ankomst och domen som något förskräckligt och otäckt. Och visst – precis som en mänsklig förlossning föregås av smärtor och viss kamp, så föregås också vår slutliga förlossning av kamp och strid. Och här sa någon att problemet är egentligen inte de omständigheter man har. Problemet är om man förlorat hoppet.

För hoppet om frälsningen och Jesu andra ankomst hör samman. Och där har vi alla en underbar framtid som väntar. Därför måste också vår bön och vårt vittnesbörd ha sin rot i en glädje över vad som väntar istället för att allt för mycket fokusera på vad Gud ska göra här och nu – något som jag tycker präglar allt för många församlingar och förkunnare. Missförstå mig rätt: Vi föraktar inte vad Gud vill göra bland oss nu, men målet är ju inte att fastna i tal om helande, rikedom och vad det nu kan vara, utan poängen är att hela tiden ha vårt himmelska arv som utgångspunkt.

 


Daniel Ernvik
2011-09-13

Annonser